Hemlangtan

Min kusin bad mig skriva nagot till ett projekt hon har gang i i skolan, fick skriva vad jag ville bara det handlade om hemlangtan, det blev valdigt gulligt, fint och sa men jaja, far svara lite extra nu sa blir det sakert bra (fan, helvete, hora och KUKEN):

Jag var bra pa det dar med hemlangtan nar jag var liten. Pa ett av varldens da, storsta scoutlager fick jag en form av hjarnslapp och bestamde mig gratande for att "nej, nu far det fan vara nog, inget mer javla scoutande". Bestamt retirerade jag till taltet, packade resolut min lanade, klarbla haglofs med stalram (foljde givetvis instruktioner pa att rulla och packa ordentligt) och invantade upphamtning fran mina intet ont anande foraldrar. Jag minns valdigt fa saker fran det dar lagret (det var visserligen langesedan), men jag kommer ihag ett mystiskt, hogst kemiskt tuggummi med Karl Alfred och hans pipa pa omslaget. Det skulle forestalla spenat. Detta tuggade jag pa i vantan pa att fa komma hem.
Visst klassar jag detta som lite av ett nederlag. Min langtan efter det valbekanta blev helt enkelt for stor och det slutade med att jag somnade i bilen pa vagen till familjehemmet, till mitt forsvar far jag havda min ringa alder!
Idag ar jag ambitios och vuxen, i alla fall pa papperet. Likval har min senaste resa, ett livat roj genom val valda delar av Sydamerika, stundtals inneburit en hjartskarande hemlangtan. Under svaga stunder har allt nyss sa fargstarkt och spannande forefallit lika frammande och skrammande som en bebodd jupiter-mane. Likval ar jag har fortfarande. Likval rads jag inte de alltfor sma bussar som med hjalp av 17 timmar dalig asfalt garanterat kommer ge mig ryggskott. Jag packar fortfarande min ryggsack (numera gron och utan stalram) men ej for en hemresa, bara den vidare resan.
Det finns saledes en liten mojlighet att jag trots allt ar lite storre an de dar hemska dagarna i ett kallt var-Sverige for manga ar sedan.

Forvisso ar jag formodligen inte ensam om att da och da kanna av en desperat langtan efter hemtrakterna. Alla resande kanner formodligen av nagot liknande, kanske ar detta lite av forklaringen till den sammanhallning som uppstar mellan resande. Aldrig forr har jag mott manniskor sa hastigt (och lustigt) som under denna resa. Ena stunden ar man trott och dammig efter en hard batalj med en overfylld bussterminal, varefter man traffar ett gang vilda australiensare med dartill horande brutna rugby-nasor och plotslitg sitter framfor ett dignande bord fyllt med mat man knappt kan uttala namnet pa for att sedan skralande forsoka overtraffa varandras reseupplevelser. Kanske delar man en valfylld flaska sockerrors-brannvin med ett gang lokala pa en vacker strand eller sa far man tips var man borde, och kanske viktigare, inte borde aka for att uppleva landets finare delar av en vanlig infoding som precis som en sjalv sitter och skumpar pa en buss pa vag mot nya aventyr.

De moten som uppstar utgor lite av den magi som gor hemlangtan till nagot mindre farligt, till nagot nastan dragligt. Det blir en del av sjalva resan, en bekraftelse pa att man rent faktiskt har ett hem att atervanda till.