Ga, vandra, promenera, strossa... allt detta har jag gjort. Planlost genom den stora staden. Det marks att det verkligen ar en stor stad. Tempot ar annorlunda, trafiken hektisk och ingen blir speciellt forvanad over nagot som helst. Kraftan Freud har fixat en basker och ranner runt ett par meter bakom mig och sjunger Cornelis-latar och svar at folk, ingen bryr sig.
Jag vandrar over sliten trottar, slar huvudet pa laga byggnadsstallningar och later mina oron fyllas av DAD-latar. Det var langesedan men texterna ar fortfarande lika javla fantastiska som for drygt 2 ar sedan, da jag for forsta gangen satte oronen i dessa gnall-sjungande danskar. Det ar nagot markligt melankoliskt over det har med att promenera utan mal. Framforallt till musik. Men det passar anda ganska bra, det ar fint pa nagot satt.
Hmmm... tror precis jag lyckats med det forsta helt poanglost poetiska inlagget pa exilprinsen. Det ar ett steg i ratt riktning! Fantastiskt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar